Nygammalt liv?

Vi har flyttat tillbaka till Jämtland. Norrland är den bästa livsplatsen, Halland suger. Okej det är lite kyligare men jag byter gärna bort kvalmig stadsluft mot den friska rena som fyller mina lungor nu. Jag njuter av att höra riktiga R och att barnen är på sin hemmaplan. Ljuvligt är det att vara på plats. Dock är jag helt slut efter flytten, mental breakdown känns inte långt bort. Hela våren har varit kaotisk med jättehårt skolarbete och flytten. Sen ska ju allt annat funka och ordnas med, liksom i förbifarten. Så jag vill inte gälla men jag är helt utsliten. Känns som att jag måste kravla mig tillbaka långsamt. Allt pyssel med det nya radhuset är ju egentligen roligt, jag är tacksam som tusan för att vi kan renovera och göra fint men egentligen vill jag grina när hantverkarna kommer, och när de inte kommer vill jag grina för att det aldrig blir klart. Haha ja så knäpp är jag för tillfället. Så är det.

Hur ska detta gå?

Imorgon bitti åker alla i familjen till Norrland utom jag! Panik! Och nu kommer det värsta ...i 17 dagar. 17!!!!
Jag ska vara själv, ensam, kvarglömd, allena i vad som känns som en evighet. Jag frågade mamma
-Vad ska jag göra hela denna tiden? Mamma svarade -Fila fötterna, pyssla om dig själv. Herregud om 17 dagar har jag inget fotskinn kvar. Jag har start på min praktik veckan som kommer så jag har saker att göra, massor faktiskt, men tystnaden, sova ensam, laga mat till endast en, tvätta en persons tvätt...Herregud giv mig styrka. Men det kanske blir lite skönt också, bara vara, meditera, långa promenader o fila fötterna. Tja OK då men kom hem snart igen min söta lilla familj. Med på tågresan skickas 3 välfyllda påsar med roligheter, godis o pyssel, o en dos längtan ligger nog på botten o skramlar, mammalängtan som inte gick att sudda bort hur hårt hon som packade de där tågpåsarna än försökte.

Tillbaka

Vi ska flytta hem igen! Tillbaka till Jämtland och Hackås. Allt är lite turbulent just nu med hus hit och dit, visning på onsdag, tentor och planering inför praktik, ja och so it goes on. Jag är så oerhört nöjd med vårat gemensamma beslut att återvända hem, och tacksam för att vi har modet att följa hjärtat i ett så stort beslut. Jag ångrar inte att vi flyttade hit, jag har fått en ovärderlig utbildning och vi är alla många erfarenheter rikare. Men den viktigaste erfarenheten är att vi nu vet vart vi hör hemma.