Ny vecka

Ny vecka, nya tider. Jag befinner mig i nån slags brytningstid. I och med islossning, knoppbristning (höll på att fortsätta av bara farten att skriva ägglossning, foglossning och tandsprickning, hejdade mig dock då de tiderna är förbi, hmmm) och vissa solglimtar så töar även hoppet fram. Hopp om att få leva av det jag i hjärtat brinner för, mitt skapande. Jag är född med en envis pensel i handen. Vissa föds tydligen med guldsked i mun, men det var inte jag. Den där penseln håller jag i alltför sällan, men det är endast i tider då jag skapar som jag känner sann lycka, en del av alltet och svävande i något fantastiskt. (hög?) Jag har gått den ena utbildningen efter den andra. Teaterskola, Friskvårdsutvecklare genom Lernia och Meditationslärare. Gått 1,5år på socionomprogrammet på universitetet, o pluggar nu hälsa på ett annat universitet. Varför hittar jag aldrig nåt som känns Jaa! Det är det här jag ska göra! Och som bonus 20 laxar i månaden som en normal vuxen, som kan försörja sina barn och sånt viktigt! Jo för den där penseln kliar så förbannat. Det finns faktiskt de som kan överleva på sin konst, jo det är sant. Jag lever ju med en som aldrig har tagit ett "riktigt" jobb. Jag är faktiskt avundsjuk. Men det vilar en tung kappa på mina axlar att skaffa det där "riktiga" jobbet. Det jag är riktigt rädd för, det är att jag ska vakna upp en dag och förstå hur mycket jag missade. Att de där tavlorna aldrig blev målade utan skrumpnade ihop inuti mig som en blomma utan vatten. Det är lätt att tro att de där tavlorna kan målas på fritiden. Då säger jag bara: Jag har ingen fritid, jag skaffade mig 3barn, ett hus och en man istället. Och heltidsstudier som fanimej aldrig tar slut. Jag har börjat tappa minnet över sånt som faktiskt är kul att komma ihåg som handlingen i en film. Där det minnet en gång fanns, är det numera ockupperat av akademiska teorier. Tips någon?