Ensam

Nu har maken dragit på turné till Trollhättan o Dalarna, han kommer hem på lördag eftermiddag. Jag är bättre på det nu, men jag hatar det ändå. Att vara ensam med ansvar för barnen o allt praktiskt. Skitfånigt kan tyckas o det tycker jag med, men jag känner mig gränslöst ensam. När Alma var liten var det superjobbigt, då fick jag panik. Paniken har försvunnit men jag kan verkligen gå och räkna timmar o minuter innan han kommer hem. Jag skäms lite för detta, det hör till att som vuxen vara just vuxen och inte vara beroende av någon annan. Mest orolig är jag för att något barn ska bli sjukt, eller att jag ska bli sjuk och inte kunna ta hand om dem. Jag tror detta grundar sig i att min lillebror som var 1år slutade andas när jag var 4. Han fick svåra, obotliga hjärnskador och dog sedan efter 4år. Jag minns paniken, mammas hjälplöshet, all sorg och kämpande. Jag minns allt när det hände som att det var igår, hur jag försökte göra allt rätt, ringde morbror som kom springande och försökte få min lillebror att andas. Mammas skrik och lukten av den vidbrända havregrynsgröten vi skulle ha ätit till frukost. Min lillebror var med mig inne på toaletten och lekte precis innan det hände, jag vet inte om jag någonstans trodde det var mitt fel, att jag inte passade honom tillräckligt noga. Hur skulle jag kunna det? Som 4åring? Men jag tror jag blev vuxen där och då. En rädd vuxen. Som inte kan sova mer än att jag vaknar vid minsta andetag, rörelse Elian gör när han sover bredvid mig i sängen. Jag går och lägger mig så tidigt jag kan, jag vågar inte sitta och se en film om jag skulle missa att han vaknar. Ingen har kunnat förklara varför min lillebror slutade andas, plötslig spädbarnsdöd fast han hunnit bli ett år, eller svalt något. En sierska sa att han fick ström i sig. Ingen vet än idag och det känns svårt. Ibland känner jag att det vore tid att sörja den lilla killen, han bor i mitt hjärta och påminner mig om det ibland. Som när jag är ensam och liten.